I svenskspråkiga Hufvudstadsbladet från Helsingfors fann jag en intressant artikel om den betydelse som våra inhemska minoritetsspråk har för nationerna i Europa. I denna artikel intervjuas bland annat Bengt-Arne Wickström som har forskat på hur inhemska minoritetsspråk (folkspråk) berikar social- och politisk utveckling i olika nationer.

Att inhemska folkspråk har ett mervärde är känt sedan länge. T.ex. har man genomfört flera socialpedagogiska studier bland samiska barn i Sverige och i Norge som entydigt visar att de barn som kommer från familjer där man talar samiska hemma lättare lär sig att läsa och att skriva på svenska respektive på norska. Och att dessa barn i allmänhet klarar sig bättre i skolan än sina samiska kamrater som växer upp i familjer där man inte praktiserar sitt folkspråk.

Det intressanta i denna artikel är att det i texten betonas att flerspråkighet och inhemska minoritetsspråk också har en ekonomisk betydelse som är positiv. Detta har varit känt inom forskningen sedan 1960-talet men påtalas sällan i nordisk offentlighet och absolut inte i svensk. Att fyrspråkiga Schweiz förs fram som ett exempel på en nation som har upptäckt flerspråkighetens positiva konsekvenser är inte så märkligt. Denna nation som ligger mitt i Europa har sedan slutet av 1800-talet en aktiv politik för sina folkspråk. Av tradition talar flertalet schweizare 2 eller 3 av nationens språk.

Detta fenomen märks tydligt inte minst i den omfattande gränshandel som finns i ”Grenselandet” mellan Danmark och Tyskland som domineras av danskspråkiga tyskar eller av tyskspråkiga danskar. Tvåspråkighet anses allmänt som en tillgång av arbetsgivare på både sidor om gränsen. Precis som när det gäller samiska barn så lär sig barn i båda dessa minoriteter att läsa och skriva tidigare samt har en högre andel som söker sig till högre utbildning än i befolkningen som helhet.

Sedan början av 1970-talet har det blivit allt vanligare att dansk språkiga tyskar studerar hela eller delar av sin utbildning på universitet i Danmark. Precis som tyskspråkiga danskar i ökad omfattning studerar i Berlin eller i Hamburg. Ungdomar som efter sina studier eller senare i livet återvänder hem. Där deras ursprungliga lokalsamhällen på båda sidor av gränsen berikas genom att ny kunskap och nya kontakter tillförs till bl.a. arbetsmarknad, och utbildning.

En annan intressant utveckling är att i Schleswig finns förutom helt dansk språkiga skolor har det under de senaste 20-30 åren även etablerats dubbelspråkiga skolor där undervisning ges på båda språk i samtliga ämnen. Dessa skolor väcker ett allt större intresse även bland tyskspråkiga föräldrar som i ökad omfattning skriver in sina barn med förhoppning att de dels skall få samma tvåspråkighet som sina dansk språkiga kamrater men också för att underlätta för framtida studier och arbete i Skandinavien.

Det finns flera anledningar att uppmärksamma de inhemska minoritetsspråken i Europa. De tillför oss flera viktiga ting som ökad levnadsstandard då de underlättar handel och kommunikation. Genom att bevara kultur för befolkningar som av skilda historiska skäl har råkat hamna på "fel" sida om olika gränser så stärker dessa språk demokrati och mänskliga rättigheter. Vi glömmer ofta bort att nationsgränser har förändrats på ett ganska slumpmässigt sätt, fram och tillbaka över områden med olika språk och folk. Att bevara sitt folkspråk är nyckel till att få tillgång till sin egen kultur och historia. Men detta har särskilt i, av tradition, starkt centralstyrda nationer som den svenska aktivt motarbetas.

I Sverige vägrar t.ex. riksdag och regering envist ens att ge de inhemska lokala- och regionala folkspråk som är officiellt erkända av Europarådet och EU, och som finns med i deras gemensamma småspråks konvention: skåneländska, värmländska, jämtländska, gutiska, älvdaliska och orsamål, officiell status. Den svenska hållningen är att dessa språk inte existerar. Vilket är språkligt, historiskt och kulturellt absurt. T.ex. Radio Gotland sänder på gutiska och på Köpenhamns universitet kan man studera älvdaliska och där finns dessutom en professor i ämnet.

Globalisering och ökade internationella kontakter ställer ökade krav på att ha förmåga att bemöta olika folkgrupper. Och detta har ofta de inhemska minoriteterna goda förutsättningar för utifrån sin egen mångkulturella bakgrund (vilket exemplet från Grenselandet visar). Dessutom är nästan ingen nation i Europa enspråkig, inte ens Sverige, trots att medvetna försök har gjorts sedan Gustav Vasas dagar att utrota folkspråken. Går det rädda ett språk som håller på dö? Visst, det finns det flera exempel på från vår tid.

I Europa förs keltiskan på Irland, i Wales och i Skottland tillsammans med isländska, färöiskan, katalanskan, baskiskan och lëtzebuergesch (luxemburgiska) fram som exempel. Allvaret i nuvarande utveckling märks tydligt i nordöstra Sverige där det lever både en finskspråkig minoritet samt en minoritet som talar meänkieli (tornedalsfinska). Befolkningar som kom på "fel" sida om gränsen när Sverige förlorade Finland till Ryssland 1809. Att utnyttja att det finns grupper av svenska medborgare som har ett språk som talas på andra sidan skulle gynna t.ex. svensk export till Finland och ekonomisk utveckling i nordligaste delen av Sverige.

Det är hög tid att bejaka folkspråk samt regionalism och att avvisa statscentralism.

Anders Tilly

Intressegruppen: Regional Framtid i Europa